moess

Det är så jävla typiskt mig. Att gamla spöken ska röra runt i mitt liv konstant. Att jag inte får en chans att testa något nytt innan jag ska dras med i stormvinden som bara sveper undan fotfästet för mig. Jag är chanslös, om jag inte bultar fast mig och vänder mig från denna jävla stormen.

Den som blåser på mig är en vän jag har haft i flera år. Det började som chatt för mer än 3år sedan, gick över till sms i somras och tidigt i höstas träffades vi. Det är bara vi två, jag har inte träffat någon av hans vänner och han har inte träffat mina. Bara mina närmsta vet om mina skruvade känslor.

Det var jag som lade till honom i min kontaktlista på MSN eftersom jag tyckte han va sjukt söt och var väl vad man kan kalla skitkär i honom. Han gick på samma grundskola som jag, ett år äldre, i flera år hade jag gått och sneglat på honom och när en av mina vänner blev tillsammans med honom såg jag till att få hans adress så jag kunde börja chatta med honom.

Vi har alltid pratat som vänner, skämtat och varit taskiga mot varandra på ett skoj sätt liksom. Jag vet inte hur han har kännt alls, men jag vet ju att jag får en kolsyrerush i magen varje gång jag ser att han skriver "SUp". När jag fick mitt första sms av honom satt jag hemma hos en annan kille i somras för att kolla på film och dricka vin, då var det bara ett nummer som fråga vad jag gjorde, jag fråga tillbaka vem det var som fråga. Fick svaret, hoppsan, där var jag nära att skriva hans namn. Jag tror det blir bäst om jag håller det utanför. Jaja, han svarade med sitt namn och jag höll på att smälla av. Satt och smsade konstant med honom under resten utav kvällen och natten. Lite synd om killen jag vet hos kanske, han blev faktiskt ganska sur. Men det var ju MIN VÄN! Han hade sparat mitt nummer efter en chatt för jättelängesedan, och nu smsade HAN till MIG?!

Det fortsatte under ganska lång tid att vi smsade till varandra när vi var på fester. Bara random sms, dumma hot om att vi skulle slåss eller flytta ut i skogen för att vi var vikingar. Rent ut sagt; fylle-sms!

På hösten var jag i Malmö på resturang med några tjejkompisar och när jag satt och väntade på bussen hem så skrev han till mig. Vi började skämta med varandra som vanligt, och han var ganska full, vi bestämde att vi skulle träffas i en park vid vår stadsdel när min buss kom fram. Vi satt och snackade ganska länge på en bänk i parken. Jag frös som fan i mina strumpbyxor och långa kappa, han hade bara t-shirt och shorts. Vi pratade länge, flyttade närmre varandra, värmde varandra, sen kom det oundvikliga efter flera år med chatt, flera månader med sms, flera timmars pratande; vi kysstes. Det var kanske inte det mest perfekta, men HALLÅ!!!! Det var han och jag tillslut.

Dagen efter var jag på en fest hos en kille som senare skulle bli min kille. Jag sov hos honom efter festen, men inget mer. Sen hördes jag och ja, vad ska vi kalla min parkvän nu då för att inte bli förvirrade med massa genus bara. Parkvännen får det bli. Jag och parkvännen snackade inte på ett tag, jag var hos min kille en hel del. Sen blev det lite struligt mellan oss och per automatik typ så började jag chatta och smsa med parkvännen igen. Vi har inte träffats fler gånger, men vi snackar och skämtar ofta om att vi ska träffas och slåss.

Sen har det varit tyst ett tag till. Jag pustade ut efter uppbrottet från killen, statsade på skolan och bestämde mig för att jag inte orkar med pojkar nu ett tag framöver. Såklart får inte livet vara som man vill. En kille i min klass ger mig signaler om intresse. Jag blir väl smickrad men tänker; "Here we go again". Jag vänjer mig vid tanker och känner att jag får ge det och honom en chans. Som på beställning är min parkvän där igen. Jag bubblar upp som mentos i diet coke. Känner direkt att jag inte kan bli mer än vän med killen i min klass, och allt handlar om parkvännen.

Asså, kommer det alltid vara såhär? Kommer samma skit hända när jag är typ 30, har man och barn, men så kanske man ser varandra på stan och pang boom så faller man handlöst igen. Så kan man ju inte ha det. Eller så inser jag då att vafan trånade jag efter honom för? Men frågan är om jag ska kasta mig ut och satsa fullt ut på parkvännen elelr om jag bara ska vända mig om och inte bry mig om människan. En rädsla jag har är att det inte alls blir bra och jag sabbar nästan 4 års vänskap. Men fortfarande måste man våga, det kan ju bli helt perfekt också.

Nä, vi får se hur det går. Tillsvidare får jag försöka tänka på annat.