moess

All luft på bussen var varm och svetten pärlades på ryggen och kröp ner som små kryp längs hans rygg. Alla människor satt utspridda på olika säten, ingen ville sitta nära någon. Slippa kontakt om de kunde. Skogens trädkronor gav lagom med ljus och svalkade den kvava dagen. Han väntade sällskap, men för stunden var han ensam. Kraft krävdes för att få upp sin tunga väska i eken, mötesplatsen. Sex minuter, sen skulle det gamla, tråkiga, invanda vara över. Fem minuter, en hackspett hamrade ihärdigt. Han undrade hur den inte fick ont i sitt lilla huvud av att slå näbben i ett träd i den frekvensen. Det roade honom, men han återgick snart till stundens allvar igen. Tänk om hon inte kom, bara en minut kvar. Han tänkte på vad som skulle hända om hans sällskap inte dök upp. Han vände och vred på tanken och hann tänka massor hemska scenarion innan han gav upp. Vad hjälpte det att han satt här och skrämde upp sig själv? Klart att en människa inte alltid kan komma på pricken i tid. Varför skulle hon inte komma och möta honom i skogen? De hade ju bestämt det tillsammans. Han hade aldrig träffat henne, och de hade aldrig skickat bilder på sig själva till varandra. Det spelade ingen roll hur hon såg ut för han älskade henne i alla fall. I fyra månader hade de chattat med varandra nu, flera timmar varje dag. De var lika gamla, gick samma linje på gymnasiet men i olika kommuner, de gillade samma musik. Allt detta hade lett till att de ville träffas mer och mer. Det spelar ingen roll. Den rollen gick han in i, den kostymen tog han på sig nu. Det spelar ingen roll. Varken om hon kommer eller inte. Han hade lämnat allt bakom sig nu, om hon kommer eller inte spelar ingen roll för han skulle fullföra deras plan oavsett om han gjorde det ensam eller inte. Det regnar smått nu. De hade läst dikter för varandra i chatten. Enats om att Marcus Birro verkligen hade rätt och att hans dikter, som var så vardagliga med ändå poetiska, sköt en i själen. ”Kärleken som ett serum mot all förbannad cynism.” Så jävla rätt. Så jävla sant. Men är hon då. De skulle träffas här. De har pratat med varandra om allt. Han har sagt saker till henne som han aldrig sagt förut, aldrig tänkt på. Hon skulle ha varit här för tjugo minuter sedan. Han lämnar grenen, trädet, skogen, livet. Det finns inget för honom att spara längre. Allting snurrade framför ögonen, som en familj panikslagna kaniner, rusade fram och tillbaka utan att veta vart de var på väg. Asfalten utanför trädens stammar var varm och blöt, precis som han. Han hade samma konsistens som ett russin och mådde fruktansvärt illa. Han började gå, mot utkanten av staden. Han hade inget mål, visste inte vart han var på väg men han visste vad han ville. Han kunde känna bilarnas luftdrag. Han fick en märkig känsla av makt när han stod här uppe, högt över vägen. Väskan hade han fortfarande med sig, den stod på marken bredvid honom. Det finns inte så mycket han kan göra nu. Han minns vad de hade lovat varandra. Släpp taget. Slut dina ögon. Känn den hemliga lusten i hjärtat. Skit i ditt liv. Släpp taget.

Jag funderade för ett tag sedan på att lägga ut lite av det jag skapat här på bloggen och har kommit fram till att i alla fall lägga ut en text. Det är en novell som jag skrev när jag gick i ettan för Svenska A. Hela novellen är skriven med inspiration av Lars Winnerbäcks låt- "Jag får liksom ingen ordning". Håll till godo!

Good Morning!

Sommaren 2011

Ja nu kanske det är dags att dra igång den här bloggsaken. Det är ett halvår sen jag sist skrev ett inlägg, men nu på senaste tiden har jag börjat fundera på den igen. Möjligtvis i ett annat format. Jag kanske rentav skapar en helt ny.

Ojojoj, vilka vuxenpoäng jag har tagit idag!

Skrivit in mig på körskola och bokat första kör och teorilektionen. Toppen toppen. Sen har jag vart och lämnat CV lite här och där, känner mig ganska hoppfull om att lyckas kamma till mig nåt. Sen gick jag tillslut på min första Baletträning. Det var de andras tredje gång, så jag och min polare kände oss minst sagt lite efter. När träningen va slut gick vi och satte oss på ett café och började planera vår 18års fest. Vi fyller år på samma dag och har många gemensamma vänner. Det kommer bli så fett!

Det är slut mellan mig och K nu. Var beredd på det, känner mig lugn och sansad, kan tänka klart. Men jag är ju fortfarande förkrossad, besviken och riktigt ledsen. Vi är ju såklart fortfarande lika bra vänner, liksom 4år har ju byggt upp något som inte går att avsluta. Åh det är tungt men ändå lättande. Vi känner bara inte samma sak för varandra.


Jag har inte gjort så mycket idag, men imorgon ska jag gå och skriva in mig på körskolan. Kanske hinner ta nån lektion nu i veckan. Sen ska jag nog gå och lämna in CV på alla de ställen jag tänkt på ett tag. Imorgon ska nog bli en produktiv dag, men vem vet vad som händer.

Oh, snart är vi inne i en månad med kort namn. I like it!

Gick till skolan på morgonen, men åkte hem ganska snabbt igen. Jag har iallafall hämtat min dator som blivit systemåterställd, jag är så glad över att fått tillbaka den, men allting är ju borta så jag måste sitta och installera spotify och webläsare.


Fredag, ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra ikväll. Har ju varit sjuk hela veckan, så jag orkar nog inte gå ut, men jag har inget godis så att stanna hemma skulle suga ganska hårt.


Vet inte hur man ska tyda min psykiska hälsa, sitter och spelar Oasis hela tiden, jag har fan aldrig lyssnat på dem. Men när jag sitter och halvskriker "Stop Crying Your Heart Ouuuuuuuuuuuuuut" känns det faktiskt helt rätt. Men jaja, jag håller väl på att bli en dramatiskt indierockare.

Det känns bättre, kroppslig och själsligt. Efter att jag snackat igenom massa skit med mina vänner/kollegor igårkväll efter mötet så känns det helt okej. Egentligen så sas det inte något revolutionerande, inget som jag redan vänt fram och tillbaka, ut och in. Kanske är det bara det att jag behövde lite tid att smälta chocken över kaoset med K. Det är så odramatiskt, det är liksom ingen storm i mig. Man kan nog mer jämföra det med strömt vatten. Man kan inte se det, men under ytan är det livsfarligt.

Fortfarande sjuk :( Hade egentligen kunnat gå till skolan idag, men bestämde mig för att en dag till skunde inte skada! Sov länge igen, såå sköönt. Känne mig dock lite lat eftersom jag bara varit i skolan en dag denna vekan, förrutom provet då, sen går jag nog imorgon, sen är det lov liksom ^^ Jag måste till skolan imorgon förresten, ska ha med mig lite böcker hem över lovet. Känns bättre att de är här än i skåpet, även om jag antagligen inte kommer plugga ett skit. Tanken som räknas ju ;)



Mötet igår var helt okej. Lite nya saker, men det mesta är och kommer vara som vanligt. Känns dock lite lustigt att tänka på Juni/Juli redan nu i svinkalla Februari. Men det inger ett hopp om framtiden. Tiden kommer ändå gå så himla fort, vips så är det sommarlov liksom.



Ikväll blire middag med familjen på nåt fint ställe. Pappi fick nöja sig med middag hemma igår, fast han fick kålpudding, det är bättre än vilken resturang som helst! Fick dock lite klädpanik en stund sen, men en snabb koll i graderoben lugnade mig då jag har en del kläder som jag aldrig ens använt.


Vi hörs sen.

Stannar hemma från skolan idag. Känner mig både dättre och sämre, men jag har kommit fram till att gå i skolan skulle vara så olidligt så en vilodag gör mig helt rätt. Sov till 12, åt långsamt frukost, tog ett superbad, och nu sitter jag här innan jag äter en till frukost.