moess

Igår vart det party hos mig. Jag har tagit det lungt så länge nu och haft det lite kämpigt ett tag med så sjukt mycket som har hänt så jag tyckte att det var dags för mig att festa till det och ha kul. Lämpligt nog så åkte mina föräldrar till stugan igår, så jag fick helt fria händer. Några vänner kom hit och hade föris innan förisen. Vi dansade och snackade igenom allt vi missat över alla de månader som vi inte setts på. Vid elva stack vi till den faktiska förfesten, där träffade jag ytterligare mer folk som jag inte sett på en evighet. Vi stannade inte så länge eftersom vi var i en lägenhet och där måste man hålla koll så man inte stör grannar.

Vi gick ut för att gå hem till mig igen, vet inte varför vi stod på gatan så länge, vad väntade vi på? Då går iallafall ett gäng killar förbi, i det gänget fanns K. Jag stod och snackade med min polare och såg att han gick där, men precis när han skulle gå förbi så vände han undan och gick typ bakom sin kompis. Jag ba "wtf?!" Men jag sa inget, skulle jag ropat på honom och frågat vad som var problemet?

Vi började alla gå hem mot mig, men någonstans på vägen kom jag bort från dem. Det var iofs inte helt fel eftersom jag var sjukt förvirrad, varför hade han gjort så mot mig? Vi smsade en del, K och jag, men jag fick inga klara svar. Han sa bara att han varit dum och att han inte kunde vara säker på att det var jag och att han inte ville störa mig och att han var ledsen över vad han gjort.

Väl hemma hos mig så var ju inte jag superpepp på galen efterfest som de andra var. Jag ville träffa K så jag kunde få förklarat för mig, så jag kunde förstå, men samtidigt ville jag bara gå och lägga mig under mitt täcke och bara glömma allt. Men jag hade ju folk i mitt hus, så det kunde jag inte göra.

Skickade ett sista sms till honom att jag visste vad han gjort även om han försökte skylla bort det och att jag ville snacka om det, skita i det totalt. Ville också att han ska veta att jag kommer finnas här när han kommit på vad han vill.

Asså i fyra år har vi snackat, vänner ja, men jag har nått en gräns nu. Antingen gör vi det klart att vi är vänner och kan leva och vara med varandra som vänner. Men vi pendlar ju hela tiden i en gråzon och träffas aldrig på grund av, vad jag har fattat det som, att vi inte vet vad det ska leda till och vill inte riskera att sabba om vi bara vill vara vänner. Saken är att vi aldrig pratat om vår relation. Det är jävligt svårt att föklara också eftersom man måste typ ta alla fyra åren för att man ska fatta vad vi egentligen har.