moess

All luft på bussen var varm och svetten pärlades på ryggen och kröp ner som små kryp längs hans rygg. Alla människor satt utspridda på olika säten, ingen ville sitta nära någon. Slippa kontakt om de kunde. Skogens trädkronor gav lagom med ljus och svalkade den kvava dagen. Han väntade sällskap, men för stunden var han ensam. Kraft krävdes för att få upp sin tunga väska i eken, mötesplatsen. Sex minuter, sen skulle det gamla, tråkiga, invanda vara över. Fem minuter, en hackspett hamrade ihärdigt. Han undrade hur den inte fick ont i sitt lilla huvud av att slå näbben i ett träd i den frekvensen. Det roade honom, men han återgick snart till stundens allvar igen. Tänk om hon inte kom, bara en minut kvar. Han tänkte på vad som skulle hända om hans sällskap inte dök upp. Han vände och vred på tanken och hann tänka massor hemska scenarion innan han gav upp. Vad hjälpte det att han satt här och skrämde upp sig själv? Klart att en människa inte alltid kan komma på pricken i tid. Varför skulle hon inte komma och möta honom i skogen? De hade ju bestämt det tillsammans. Han hade aldrig träffat henne, och de hade aldrig skickat bilder på sig själva till varandra. Det spelade ingen roll hur hon såg ut för han älskade henne i alla fall. I fyra månader hade de chattat med varandra nu, flera timmar varje dag. De var lika gamla, gick samma linje på gymnasiet men i olika kommuner, de gillade samma musik. Allt detta hade lett till att de ville träffas mer och mer. Det spelar ingen roll. Den rollen gick han in i, den kostymen tog han på sig nu. Det spelar ingen roll. Varken om hon kommer eller inte. Han hade lämnat allt bakom sig nu, om hon kommer eller inte spelar ingen roll för han skulle fullföra deras plan oavsett om han gjorde det ensam eller inte. Det regnar smått nu. De hade läst dikter för varandra i chatten. Enats om att Marcus Birro verkligen hade rätt och att hans dikter, som var så vardagliga med ändå poetiska, sköt en i själen. ”Kärleken som ett serum mot all förbannad cynism.” Så jävla rätt. Så jävla sant. Men är hon då. De skulle träffas här. De har pratat med varandra om allt. Han har sagt saker till henne som han aldrig sagt förut, aldrig tänkt på. Hon skulle ha varit här för tjugo minuter sedan. Han lämnar grenen, trädet, skogen, livet. Det finns inget för honom att spara längre. Allting snurrade framför ögonen, som en familj panikslagna kaniner, rusade fram och tillbaka utan att veta vart de var på väg. Asfalten utanför trädens stammar var varm och blöt, precis som han. Han hade samma konsistens som ett russin och mådde fruktansvärt illa. Han började gå, mot utkanten av staden. Han hade inget mål, visste inte vart han var på väg men han visste vad han ville. Han kunde känna bilarnas luftdrag. Han fick en märkig känsla av makt när han stod här uppe, högt över vägen. Väskan hade han fortfarande med sig, den stod på marken bredvid honom. Det finns inte så mycket han kan göra nu. Han minns vad de hade lovat varandra. Släpp taget. Slut dina ögon. Känn den hemliga lusten i hjärtat. Skit i ditt liv. Släpp taget.

Jag funderade för ett tag sedan på att lägga ut lite av det jag skapat här på bloggen och har kommit fram till att i alla fall lägga ut en text. Det är en novell som jag skrev när jag gick i ettan för Svenska A. Hela novellen är skriven med inspiration av Lars Winnerbäcks låt- "Jag får liksom ingen ordning". Håll till godo!